|
|
|
|
|
|
|
|
|
OMRÅDET ÄR MANHATTANS LOWER EAST SIDE.
STADEN ÄR NEW YORK.
TIDEN ÄR NU!
|
|
| |
På ett rivningsloft bor några kompisar. Tillsammans med den närmaste bekanskapskretsen lever de ett bohemiskt liv där de ignorerar det ekorrhjul av fasta 9-5-jobb, ängsliga trender och kostymklädd karriärism som samhället skapat. De har drömmar och ambitioner men hindras från att förvekliga dem av tuffa verkligheten. Deras vardag består därför lika mycket av droger och stripklubbar som musik och film. De är varken onda eller goda. De är människor.
Sedan Rent hade premiär i New York 1996 har kulten kring både musikalen och den dramatiska historien kring dess framväxt bara vuxit. Idag finns det så kallade "Rentheads" (att jämföra med de så kallade "Deadheads" som följde gruppen Grateful Dead världen runt). Påtagligt är också hur många av Rents beundrare som inte är speciellt imponerade av traditionell musikal. Det är heller ingen slump. När upphovsmannen Jonathan Larson (f. 1960 d. 1996) inledde arbetet med att skriva Rent för 12 år sedan, var det i första hand för att vinna över sina närmaste vänner, som gillade musik men var fullständigt likgiltiga inför musikalens uttryck. Larson, som studerat drama på universitetsnivå och sedan levt ett bohemiskt liv på Manhattan i New York City, antog utmaningen.
Men inte nog med det. Med Puccinis nyskapande opera La Bohéme som grund uppdaterade han innehåll och uttrycksätt utan att egentligen förändra grundhandlingen. Han hade upptäckt likheten mellan de ursprungliga rollfigurerna och sina egna vänner. Och hur skulle de sistnämnda kunna motstå en musikal som inte bara talade deras språk, utan faktiskt till och med handlade om dem själva?
Arbetet med Rent var utdraget och mödosamt. Larson mötte många rådgivare och bollplank på vägen. Det fanns mycket att finslipa, samtidigt som alla inblandade var väldigt måna om att inte förlora den inneboende vitalitet, udd, genuina livsglädje och känsla av fara som genomsyrade Larsons vision. I ett av ödets mer grymma nycker dog Jonathan Larson i en hjärnblödning natten efter generalrepetitionen och hann alltså aldrig uppleva uruppförandet av sitt livsverk.
|
Foto: Torbjörn Persson
|
|
|
Rollista: |
|
|
|
Mark |
|
Jakob Stadell |
|
Roger |
|
Fredrik Swahn |
|
Mimi |
|
Thčrése Andersson |
|
Maureen |
|
Anna Widing |
|
Joanne |
|
Linda Östergren |
|
Angel |
|
Conny Bäckström |
|
Collins |
|
Daniel Engman |
|
Benny |
|
Magnus Sjögren |
|
Övriga i ensemblen: |
|
|
|
Mrs Jefferson, Sue,
rockförsäljare,
Alexi Darling,
Rogers mor mm |
|
Anna Andersson |
|
Mrs Cohen, Ali,
Baglady mm |
|
Susanna Lindström |
|
Pam "damen",
Mimis mor mm |
|
Fatima Edell |
|
Gordon,
knarklangare mm |
|
Alex Falk |
|
Mr Jefferson mm |
|
Dimo Giouvanoglou |
|
Paul, Mr Grey,
pastorn mm |
|
Linus Wahlgren |
|
Steve,
servitör mm |
|
Lars Säfsund |
|
Polis mm |
|
Niklas Löjdmark |
|
Swing |
|
Per Breitenstein |
|
Medverkande: |
|
|
|
Regissör |
|
Nick Bye |
|
Koreograf och
bitr regissör |
|
Jan Åström |
|
Kostymdesign |
|
Lars-Åke Wilhelmsson |
|
Översättare |
|
Ture Rangström |
|
Musikaliskt ansv/
Kapellmästare
och arrangör |
|
Lennart Simonsson |
|
Scenografi |
|
Nick Bye,
Mats Jacobsson,
Bengt Peters |
|
Ljusdesign |
|
Palle Palmé |
Premiär: 25 januari 2001
Spelperiod: 25 januari - 12 december 2001
Turné: Januari - april 2002
GöteborgsOperan: 15 maj - 8 juni 2002 | | |
|
|
|
| |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|